KARATE – Den tomma handens Väg

BodhidharmaYoshitoshi1887 Bodhidharma (400-500 talet, varierar beroende på källor)

Karaten utvecklas ur zen-buddhismen Karaten tros ha utvecklats ur zen-buddhismen som grundades på 500-talet av den indiske buddhistmunken Bodhidharma. Han vandrade från Indien till Kina för att befästa zen-buddhismen där. Bodhidharma lärde sina lärjungar olika kamptekniker kopplade till andningsövningar för att han ansåg att anden och kroppen var oskiljaktigt förenade och borde därför tränas samtidigt. I den gamla kinesiska litteraturen finns 24 övningar beskrivna, men endast 12 stycken brukar tillskrivas Bodhidharma. De andra 12 tros ha fogats till systemet av några av hans lärjungar. Efter Bodhidharmas död skingrades hans elever och kampkonsten han utvecklat föll i glömska och höll på att gå förlorad. Ungefär 700 år senare blev en ung man vid namn Yen buddhistpräst och antog namnet Chueh Yuan. Han återupptäckte den i det närmaste bortglömda kampkonsten och beslutade sig för att ägna sitt liv åt att fullända sig själv inom konsten. Han vidareutvecklade de ursprungliga teknikerna till 72 stycken. Under sina resor genom Kina träffade han på två män som slöt sig till honom. Den ena av dessa män var Pai Yu-Feng en gammal mästare inom den kinesiska tempelboxningskonsten. De tre männen sökte sig till det gamla Shaolin-templet där de utvecklade ett system bestående av 170 olika tekniker. Under århundradens lopp utvecklades många olika stilar av kampsport i Kina. Enligt ovanstående legend skulle de alla ha sitt ursprung i Shaolin-templet. Den kampkonst som så småningom kom att fulländas i Shaolin fick namnet Ch’üan-fa. Den moderna kinesiska beteckningen är Kung-Fu eller på japanska Kempo.

Karaten sprids till Okinawa

Efter ett inbördeskrig på Okinawaöarna söder om Japan år 1470 förbjöd den nya regeringen invånarna att bära vapen. Under denna tid utvecklades vissa former av vapenlös kampkonst på öarna och vissa okinawa-bor sägs ha emigrerat till Kina för att lära sig Kung-fu. Efter många års studier återvände de till Okinawa för att försöka vidareutveckla konsten. Under denna tid kom troligen namnet karate (kara=tom, te=hand) till. Tittar man på hur ordet karate skrivs så är tecknet för tom samma som används för Kina, tolkningen för karate kan således vara Kinesisk hand eller tom hand, men tittar man på uttalet betyder det tom hand.

I slutet av 1800-talet utvecklade de två stora mästarna Itosuoch Higonna sin egen stil, idag benämnd Shito-ryu (ryu=skola). Tre elever hos dessa två mästare kom att få synnerligen stor betydelse för den moderna karates utveckling på Okinawa och i Japan.

Funakoshi Gichin Funakoshi (1868 – 1957)

Gichin Funakoshi började som 11-åring studera karate hos dessa två mästare. De två mästarnas läror skilde sig något från varandra och det system Funakoshi senare kom att introducera i Japan är en kombination av dessa mästares läror. Gichin Funakoshis lära kom senare att kallas för Shotokan

Chojun Miyagi (1887-1953) grundade efter sex års studier hos Hiagonna en egen stil som han kallade Goju-ryu. Denna stil utmärktes av en synnerligen kraftfull och ljudlig andningsteknik.

Mabuni överförde till Japan den stil han lärt av Hiagonna och Itosu, d.v.s. Shito-ryu.

Den moderna karaten sprids till och utvecklas i Japan

Trots att Okinawa-öarna styrdes av Japans regering spreds inte karatekonsten till själva Japan. Inte förrän 1915 då Gichin Funakoshi reste till Japan och höll en uppvisning i staden Kyoto. Han återvände dock till Okinawa utan att undervisa i Japan. Hans demonstration hade emellertid väckt ett enormt intresse och 1922 ombads han återvända. Han accepterade inbjudan och återvände till Japan. När Funakoshi kom tillbaka till Japan bosatte han sig i Tokyo där han startade en karateskola i en hall som han kallade Shotokan (Shoto=penselskrift, kan=hall). Gichin Funakoshi kallades Shoto för att han var, förutom lärare av första klass, en god poet. Poesi skrivs i Japan med bläck och pensel på rispapper, därav namnet Shoto.

Han hade inget eget namn på sin karatestil, men efterhand blev den känd under namnet Shotokan, som alltså från början var namnet på träningshallen. År 1948 organsierades Japan Karate Association. Detta förbund omfattar den s.k. Shotokan-stilen.

Några år efter det att Funakoshi hade kommit till Japan följdes han av sina gamla träningskamrater från Okinawa, nämligen Mabuni och Miyagi.

Mabuni etablerade sig i staden Kyoto, där han lärde ut den karate han själv lärt av Itosu och Higoanna, d.v.s Shito-ryu.

Shogun Miyagi introducerade sin stil i Japan 1929 under namnet Goju-ryu karate.

Det finns åtskilliga andra stilar av karate som här ej har nämnts. De flesta av dessa är emellertid varianter till de fyra stora stilarna Shotokan, Goju-ryu, Shito-ryu och Wado-ryu. Exempel på dessa stilar är Kyukushinkai-karate